Här kan du hitta längre artiklar till de ingångar som ligger på medborgarkommission.se/temagrupper. Du kan söka i filtret på titeln till eller några ord i den artikel du letar efter.
Ons 14 okt 2020

34 punkter för social upprustning - mot gängkriminalitet

På Norra Järva Stadsdelsråds årsmöte beslutade mötet att anta 34 punkter för social upprustning. Punkterna ska ses som ett svar på regeringens 34 punkter mot gängkriminalitet, varav de allra flesta är repressiva.

Likvärdig skola, förskola och meningsfull fritid

1. Alla barn ska vara behöriga till gymnasiestudier 2. Alla lärare i utsatta områden ska vara behöriga - högre löner, betald vidareutbildning mm 3. Fler elevassistenter och språkstödjare i förskolor och skolor 4. Läxhjälp till alla som behöver det, ökat stöd till elever med särskilda behov 5. Föräldraråd och elevråd i alla skolor 6. Sommarskolor och kolloverksamhet, stöd till skolresor 7. Studievägledning och meningsfulla sommarjobb 8. Alla ungdomar ska garanteras utbildning och vägar till meningsfulla jobb, en andra chans ska alltid finnas för dem som skolan har missat 9. Barnomsorg och fritidsgårdar även för de föräldrar som måste jobba på kvällarna 10.

Skrota friskolesystemet - alla skolor och förskolor ska vara statliga, integrerade, bra och kompenserande, utan vinstintressen Förstärkta sociala och förebyggande åtgärder mot kriminalitet

1. Fler fältassistenter, medborgarvärdar, sociala insatsgrupper och psykiatriska insatser till barn, unga och familjer med problem 2. Närpoliser med social spetskompetens i nära samarbete med lokalsamhället 3. Avhopparverksamheter till alla som vill lämna kriminaliteten 4. Stöd till drogavvänjning 5. Stöd till kamp mot alla former av rasism, diskriminering och sexuellt förtryck

Riktiga jobb, där arbetsmarknaden öppnas för Järvas unga och arbetslösa

1. För de unga som skolan missat måste en andra chans öppnas med vägar som till exempel leder till nya bygg- och välfärdsjobb 2. Utveckla ekologiska stadsodlingar på Hästa gård och Järvafältets jordbruksmark för lokala marknader och egna kök i skolor och boenden

Stärk tryggheten med stöd till lokalsamhällets sociala liv

1. Gratis mötesplatser och fler kvarters-, fritids-, ungdomsgårdar, där fler vuxna kan stödja barns och ungas sociala utveckling 2. Ökat stöd till föreningar för idrott, kultur, natur, lokala hyresgästföreningar osv 3. Alla barn är våra barn, gratis gårdslokaler och stöd till familjedagar som stärker den sociala samvaron mellan grannarna 4. Bevara det gröna Järvafältet för naturupplevelser, odlingar och friluftslivet, bygg begravningsplatsen på annan plats och behåll Järva DiscGolfpark 5. Boenderåd i varje stadsdel

Stopp för marknadshyror och bra bostäder för alla med blandat boende i hela staden och regionen

1. Underhåll och renoveringar med grön teknik, utan hyreshöjningar 2. Lagstifta mot bostadsspekulationen med en Lex Hembla 3. Återkommunalisera privatiserade bostäder i miljonprogrammet 4. Bygg bort bostadsbristen och bryt bostadssegregationen genom att bygga hyresrätter på till exempel Bromma flygfält och i rika kranskommuner som Danderyd, Täby, Lidingö och Nacka 5. Stoppa marknadshyror och utveckla i stället en ny social bostadspolitik, där bostaden är en social rättighet och inte en handelsvara. Bryt den orättvisa beskattningen av hyresrätter jämfört med villor och bostadsrätter - allas rätt till bra hyresbostäder till lägre hyror 6. Allmännyttiga bostadsbolag utan vinstkrav med lokala bostadsråd av hyresgäster i varje stadsdel

Förtäta inte Husby och Järva in absurdum

1. Ja till förslagen att bygga längs Hanstavägen, men stoppa förtätningen av det redan extremt tätt bebyggda Husby Centrum - de nu liggande förslagen är mycket illa planerade utan gårdar, samlingslokaler, tillräckligt avstånd mellan husen och en god utemiljö 2. Nej till en extrem förtätning av Husby med 70 procent bostadsrätter, vi behöver blandat boende i hela regionen och bygga bort bostadsbristen och trångboddheten genom att bygga fler bra hyresrätter som vi har råd med 3. Stoppa ombyggnaden av huset där moskén ligger. Att riva och bygga om Islamiska kulturcentrets så viktiga lokal (mosken) för ortens sociala liv och trygghet utan att i förväg erbjuda var den ska kunna evakueras eller få en ny likvärdig placering är oacceptabelt. Att genomföra en sådan förtätning utan en verklig dialog med de boende är respektlöst. 4. Paviljonger i närområdet när Husbygårdsskolan byggs om

Utvecklingen mot allt större klyftor i ett segregerat och klimathotat samhälle måste brytas.

1. Vad som krävs för att återupprätta hoppet om en trygg och god framtid är en grön, jämlik och solidarisk omställning av samhället som systematiskt bryter segregationen, avskaffar klassklyftor och banar väg för ett både socialt och ekologiskt hållbart samhälle. 2. Klimatfrågan måste tas på allvar med en grön omställning där det till exempel byggs och renoveras för nollutsläpp, stadsodlingar utvecklas och det satsas på en avgiftsfri och utbyggd kollektivtrafik istället för motorvägstunnlar i Stockholm och andra stora städer.

Sön 27 sep 2020

Svårare situation för ensamkommande

karin_fridell.jpg
Asylsökande under 18 år får bo antingen på ett HVB-hem eller i ett familjehem. Efter 18 förväntas den som fortfarande är asylsökande att flytta till Migrationsverkets boenden, som ligger spridda i landet. De flesta har inte gjort det, eftersom de förlorar sitt nätverk och inte kan gå i skolan. Så då har de istället försökt att få bostad via kontakter eller bo hos kompisar eftersom de inte har råd att hyra bostad. Det berättar Karin Fridell från Föreningen Stöttepelaren i Uppsala.

Karin Fridell är ordförande för Föreningen Stöttepelaren – för ensamkommande barn och ungdomar. Föreningen har 20 medlemsgrupper, med störst verksamhet i Stockholm, Malmö, Uppsala och Västerås. Föreningen samlar in pengar till ungdomar som kommit till Sverige som ensamkommande barn. Under 2019 hjälpte föreningen 400 ensamkommande vid något tillfälle. Föreningen omsätter mer än 1 miljon kronor årligen som används för hjälp till ensamkommande, men i samband med alla dessa transaktioner har föreningens volontärer också en personlig kontakt med ungdomarna. Det ger föreningen en bred och unik kunskap om de ensamkommandes förhållanden.
Karin beskriver i intervjun vilka faktorer som påverkar ensamkommandes möjlighet att skydda sig för smitta och få vård under coronakrisen.

Boendesituationen

Boendesituationen utgör en stor press för de ensamkommande under coronakrisen.
Asylsökande under 18 år får bo antingen på ett HVB-hem eller i ett familjehem. Efter 18 förväntas den som fortfarande är asylsökande att flytta till Migrationsverkets boenden, som ligger spridda i landet. De flesta har inte gjort det, eftersom de förlorar sitt nätverk och inte kan gå i skolan. Så då har de istället försökt att få bostad via kontakter eller bo hos kompisar eftersom de inte har råd att hyra bostad.
Det är nästan ingen av de ensamkommande som kom till Sverige 2015 som fortfarande är asylsökande. Men de kan hamna i samma situation igen om de blivit beviljade ny prövning.

Karin beskriver problemet med de asylsökandes boende:
”De som har bjudit in dem och låter dem bo hos sig gratis är i hög grad riskzonsmänniskor, alltså pensionärer. Det betyder att om de ska bo kvar där, måste de antingen inskränka sina liv något fruktansvärt eller också kan de inte bo kvar. Oftast kan de inte bo kvar.”
Papperslösa har inga pengar och inget boende utan är helt beroende av civilsamhällets insatser. Det är en stor grupp – en uppskattning är att det handlar om 7 000 – 8 000 personer bara från gruppen ensamkommande. Många har flytt vidare till andra länder så osäkerheten är stor.
De som fått uppehållstillstånd enligt gymnasielagen har rätt till studiemedel och kan hyra en bostad. De förväntas skaffa bostäder på samma sätt som svenska ungdomar men till skillnad från många av dessa har de inga föräldrar som kan stödja dem. De har haft svårt att hitta bostäder så ofta har de bott kvar hos de äldre stödpersonerna och betalat för sig. Men nu kan många inte bo kvar av coronaskäl.

Pressen i boendesituationen påverkar deras studier. Karin berättar:
”En ung man jag känner har fått en soffa att bo på, men då pendlar han lång väg varje dag och dessutom är det ett gäng killar som inte pluggar. Han får sova i deras vardagsrum och de lever ett helt annat sorts liv. Så det funkar ju nästan inte att kunna plugga där.
De som har fått uppehållstillstånd enligt gymnasielagen måste klara gymnasiet, inom den stipulerade tiden. Och dessutom ska de vara anställningsbara och kunna få ett fast jobb inom sex månader. Det var helt orealistiskt redan tidigare, och ännu mer nu under pandemin.”
Det handlar om en stor grupp ungdomar. I första omgången fick knappt 8 000 ensamkommande sin ansökan om uppehållstillstånd enligt gymnasielagen beviljade. Sedan ska tillståndet förnyas efter 13 månader, och därefter när de har gått ut gymnasiet. Efter 13 månader krävs det att man kommit in på en godkänd gymnasieutbildning. Vid de prövningarna har en del sållats bort eftersom de kommit in på utbildningar som visat sig inte vara godkända. Det är ännu inte så många som gått ut gymnasiet, så vi vet ännu inte hur många som klarar att skaffa arbete inom sex månader. Karin kommenterar:

”Men både från ungdomarna själva och från volontärer som jobbar med detta hör jag att det är jättesvårt. En av mina unga vänner, med en kvalificerad yrkesutbildning från gymnasiet, har sökt nästan 500 jobb sedan i juni, utan resultat.”

Ekonomin
De asylsökande har låga dagersättningar, vilket i praktiken gör det omöjligt att lösa boendesituationen. Karin beskriver villkoren:
”De får 71 kr om dagen om de har eget hushåll, 61 kr om de har delat hushåll. Men så fort de har tillgång till ett kök räknas det som delat hushåll. Dessutom har olika kontor olika bedömningar. ’Mina’ två killar hade identiska situationer, det var bara det att de bodde hos olika familjer, den ena i Stockholm och den andra i Uppsala, och den ena fick 61 och den andra 71.”
Resultatet av boendesituationen och ekonomin är att ensamkommande har svårt att skydda sig för smittan. Som Karin säger:
”Har de inget hem, kan de inte stanna hemma om de blir sjuka. Har de ingenstans att bo, kan de inte hålla hygienen ordentligt.” 

Gymnasieskolans stängning
Effekterna av gymnasieskolans stängning blev extra kännbara för gruppen ensamkommande, dels för att de kanske inte har något hem, dels för de ofta har behövt extra stöd i skolan. De har dessutom inte alltid haft egna datorer och alla skolor har inte låtit elever ta hem datorer. Dessutom har en del gått på yrkesförberedande linjer, svetsning och undersköterska, som inte går att fullgöra på distans. Det har blivit en extra press att både klara skolan och att kunna få ett jobb.
Även många som är papperslösa går fortfarande i skolan, och för många har skolan varit den enda fasta punkten i tillvaron. För många var skollunchen dagens enda mål riktig mat. En del skolor fixade så småningom att eleverna kunde hämta lunchlådor, men långt ifrån alla.

Reglerna stänger utvägar
Gymnasielagen gör det också ofta omöjligt att hitta egna lösningar på situationen, till exempel att flytta till en annan ort för att få en bostad. Karin förklarar:
”Om man fortfarande går på någon sorts förberedande program så kan man få byta skola, men om man har påbörjat ett yrkespaket eller nationellt program så är grundregeln att man inte får byta utbildning. Reglerna är väldigt krångliga och ofta vet varken skolan eller Migrationsverkets personal riktigt vad som gäller – och ännu svårare då för den enskilda ungdomen att göra rätt.”

Risker för dem som är på förvaren
Stöttepelaren har fått rapporter om villkoren på förvaren, där de som fått utvisningsbesked och bedöms kunna avvika förvaras:
”De bor trångt, de får inte komma ut och röra på sig. Det är en eländig situation med risk för smittspridning. Det har kommit larm om coronasmitta på förvar. Framförallt har det funnits oerhört mycket oro från ungdomar på förvar över att andra blivit sjuka. Det kanske inte har varit corona men det har gjort situationen psykiskt mycket värre. Det har blivit en nästan panikartad situation när de bor trångt och ska sitta trångt och äta.”
”I mars var det vad Aftonbladet kallar upplopp på förvaret i Märsta efter att en av de intagna testats positivt för corona och de andra var rädda för att bli smittade."  https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Vb3Ael/coronaupplopp-pa-migrationsverket?fbclid=IwAR0v8dDxKPdrqnKt3W5xXD0zKvf7ZB3tpgvAL5RF5vHPyc0_wm6FsJAlHOk
”Det har också införts hårda begränsningar av besök till förvaren, vilket gör de intagnas situation ännu värre. Afghanistan tar under coronakrisen inte emot tvångsutvisade, de intagna får vänta i ovisshet i månad efter månad och pressas att skriva under att de ska låta sig utvisas frivilligt. Jag pratade igår med en kille som suttit i förvaret i sju månader, och det är tyvärr långt ifrån unikt. Till saken hör att ett dygn på förvar kostar ungefär 4 700 kronor – sju månader kostar alltså bortemot en miljon.”
”En del släpps ut från förvaren när myndigheterna bedömer att de inte går att utvisa. De kommer ut utan någonting. Utan att veta om de är smittade eller inte, utan ett öre på fickan, utan ägodelar. Och med krav på att de regelbundet ska anmäla sig hos polisen i en viss stad för att visa att de är samarbetsvilliga – detta utan att få pengar till biljetter. Vi har stött på ett antal ungdomar som hamnat i den situationen. De hamnar verkligen i skuggsamhället om det inte finns volontärer som kan hjälpa dem. Och då är återigen problemet att volontärerna, inte bara de som de bor hos, utan också volontärerna i största allmänhet är ju i hög grad pensionärer. Som man då inte ska ha den här nära kontakten med.”

Tillgången till vård
Karin tror inte att bristen på information är det största hindret för att få vård vid eventuella covid-symtom för de ensamkommande. De har varit här ganska länge och talar oftast bra svenska så de är sannolikt mer välinformerade än många andra flyktinggrupper. Även papperslösa har ofta något svenskt nätverk – gamla lärare, de familjer de tidigare bott hos – som kan informera dem.
Problemet kan snarare vara att vården inte tar emot dem. Karin berättar om ett fall som inte har med covid-19 att göra:
”För ett par år sedan var det en kille som var papperslös, som hade fått alla sina avslag. Han hade fruktansvärda smärtor och gick ned mycket i vikt men blev hemskickad med Alvedon från vårdcentralen. Det var först när en svensk läkare i vår grupp rev i ordentligt och sade att han har rätt att bli behandlad här som han blev omhändertagen. Det visade sig att han hade njursten och han blev opererad.”
Det andra problemet är att de papperslösa inte vågar söka vård, eftersom de är rädda för att vårdcentralen ska kontakta polisen. Karin säger:
”Det handlar inte bara om rätten till vård eller inte utan det handlar om rädslan för om vårdcentralen skickar dem till polisen eller inte. De är rädda för allt och gömmer sig verkligen. Även om vårdcentralen förmodligen inte gör det, finns den rädslan för allt som har med myndighetssamhället att göra.
"Rapporter talar om ökad psykisk ohälsa i coronakrisens spår. Ökad social otrygghet och ökad ensamhet nämns ofta som möjliga anledningar. Karin har inte i sina kontakter med ensamkommande och andra volontärer märkt något ökat psykiskt vårdbehov:
”Men det beror nog på att det psykiska vårdbehovet redan är så stort att jag har svårt att tänka mig att det kan bli värre. Deras vårdbehov har mer att göra med hela situationen.”
En ytterligare stressfaktor är att de är oroliga för att anhöriga i hemländerna ska bli sjuka, eller förlora sin försörjning när samhället stänger ned. Det lägger ytterligare tyngd på de ungdomarna i Sverige, som vill men inte kan skicka pengar för att hjälpa sina familjer. Eller som skuldsätter sig på dåliga villkor för att ändå kunna hjälpa.

Ökad rättsosäkerhet i coronakrisen
Advokatsamfundet har påtalat att själva rättsprocessen för asylsökande blir mer osäker nu när intervjuer och förhandlingar sker via telefon eller videolänk. Samfundet menar att den här processen skiljer sig från andra rättsprocesser, eftersom personerna har speciella språkproblem och domstolens överväganden i så hög grad beror på personens trovärdighet.

Karin har inte stött på sådana fall, just av det skälet att de allra flesta ensamkommande inte längre är i rättsprocess. När ansökan enligt gymnasielagen behandlas sker det oftast bara genom att domstolen går igenom de papper den fått in. Problemet gäller dock andra asylsökande. Men hon säger:
”Långt innan coronan var det en del som fick sina intervjuer och förhandlingar via videolänk av ekonomiska skäl, för att minska reskostnader. Det minskar rättssäkerheten och samtidigt är rättssäkerheten så erbarmligt dålig i alla fall…”
”Jag har också sett att oredan på Migrationsverket är ännu större än vanligt, med inställda möten och uteblivna besked. Något som ökar stressen och minskar rättssäkerheten.”

Ökad rasism
I början av coronakrisen var det flera av de ensamkommande, framförallt från Afghanistan, som uppfattade att folk tog avstånd från dem till exempel i kollektivtrafiken. De tolkade det som att det berodde på deras ”kinesiska” utseende och att människor var rädda för att de skulle vara smittbärare. Sannolikt har de reaktionerna minskat, idag när epidemin inte är lika förknippad med Kina som tidigare.

Vad finns det för lösningar?
”Ge den här gruppen som sökt asyl och hamnat i kläm i den här lagändringscirkusen permanenta uppehållstillstånd. Ge dem rätt att söka bostad, söka jobb, söka studiemedel, socialhjälp på samma villkor som alla andra. Så har de en chans att komma igen. Och att därmed hålla sig friska.

Karin Fridell är också verksam i nätverket ”Stoppa utvisningarna till Afghanistan!” som har funnits i snart fyra år och som förutom sitt kampanjarbete arbetar med att stötta och skapa kontakter mellan enskilda ungdomar och ”hjälpare”. Tillsammans med andra nätverk och organisationer driver man nu  kravet att man ”nollställa” läget så att de som redan är här får permanenta uppehållstillstånd. Samtidigt agerar också gruppen för att påverka den nya migrationslagstiftningen. De har skrivit debattartiklar och ett antal personer drog inför 1 maj igång en digital demonstration ”För en mänsklig flyktingpolitik”. Demonstrationen som då stöddes av 70 organisationer pågår fortfarande på Facebook och nya organisationer ansluter sig hela tiden (vet ej precis hur många det är nu, men kan nog vara bortemot hundra).

Läs mer om Stöttepelarens verksamhet på webbsidan https://stottepelaren.se/

Stöttepelaren beskrev effekterna av coronakrisen i en enkät som genomfördes i somras av FARR, Flyktinggruppernas riksråd. Här är länken till sammanställningen av enkäten https://stottepelaren.se/2020/07/15/stottepelaren-paverkas-av-corona/

Fre 18 sep 2020

Ingen vågar satsa på kompetensutveckling

Sverige har ingen tradition av att bevaka att privata vårdföretag skall göra det de lovat. Sverige var tabula rasa. Det fanns inga naturliga skyddsmurar utan det vara bara att gå in och ta för sig. Det skriver Töres Theorell, professor emeritus i psykosocial medicin.

Det långa socialdemokratiska maktinnehavet från andra världskriget och framåt skapade en långsamt uppbyggd jättestor frustration hos sådana som ville skapa en marknad i vårdsektorn enligt amerikansk modell. När de första borgerliga regeringarna (Fälldin m fl) kom var tiden inte mogen för riktigt stora förändringar. Men när nästa omgång borgerliga regeringar kom fanns det en stark vind för privatisering i Sverige som också fick bra hjälp av socialdemokraterna, och nu fick den långa uppdämda frustrationen en rejäl chans att genomföra mycket genomgripande förändringar. Det här är ju en långsam process men privatiseringarna inom äldrevården tog fart på allvar först under regeringen Reinfeldt.

Sverige har ingen tradition av att bevaka att privata vårdföretag skall göra det de lovat. Sverige var tabula rasa. Det fanns inga naturliga skyddsmurar utan det vara bara att gå in och ta för sig. Det första exempel vi såg på detta i Stockholm var när man släppte konkurrensen fri i taxibranschen. I New York har man länge vetat att folk som kör taxi måste kontrolleras - alla är inte söndagsgossar. I Stockholm ledde en okontrollerad nyetablering av taxifirmor till en rad brott och så småningom förstod man att mer strikta kontroller måste införas.

När det gäller privatisering i större skala av vårdsektorn i Sverige försökte visserligen lagstiftarna skapa ett anbudsförfarande som skulle garantera att endast de "effektivaste" (svårt begrepp!) vårdföretagen skulle få fortsätta sin verksamhet men det visade sig väldigt svårt att få detta att fungera på ett bra sätt. Enligt mitt sätt att se är LOV illa fungerande. Eftersom jag varit med i styrelsen för två privata vårdföretag under senare år har jag fått se på nära håll hur illa dessa processer fungerar i Stockholms läns landsting. Jag har t ex sett hur konkurrenter med hjälp av anonyma brev försökt förstöra chansen att vinna en anbudsomgång för en väl fungerande verksamhet med högt utvecklad och väldokumenterad kompetens. Dessutom har jag förfasat mig över hur lång tid som vårdgivare måste ägna åt att tillfredsställa en svällande byråkrati med fyraåriga upphandlingskontrakt. Det skapar en osäkerhet som gör att vårdorganisationer inte vågar satsa på kompetensutveckling.

Töres Theorell
professor emeritus i psykosocial medicin, Stockholm

 

Sön 13 sep 2020

Marknadsparadigmet råder

Alla verksamhetschefer och administratörer jag har jobbat under de senaste åren har varit fångna i marknadsparadigmet. Det berättar Gabor Tiroler, som efter sin pensionering vikarierat som sjukgymnast både i offentlig och privat regi.

Efter min pensionering har jag vikarierat som sjukgymnast i äldrevården på deltid några månader varje år. Jag har arbetat i kommunal och privat regi, i två olika kommuner och hos tre olika privata vårdgivare. Senaste perioden arbetade jag på ett kommunalt äldreboende fram till i februari 2020.

Efter samtal med arbetskamrater, boende och anhöriga har jag intrycket att det inte varit några större skillnader om den som ansvarade för driften var kommunen eller en privat vårdgivare. Alla verksamhetschefer och administratörer har varit fångna i marknadsparadigmet.

Systemet med upphandlingar skapar också en lång rad problem. En privat vårdföretagare jag arbetade hos befanns vara så vinstinriktad att den blev fråntagen ”sitt” äldreboende. Kommunen slöt avtal med kommunen i stället. De uppgifter om vårdtagarna som det privata företaget lagrat blev dock inte tillgängliga för efterträdarna. Det var väl en hämnd för att inte heller den privata vårdföretagaren fått tillgång till kommunens journaler vid förra bytet. Kommunen kan i sin tur bli fråntagen sina tre centra vid nästa upphandlingsomgång. Det är inte alls självklart att kommunen i första hand sluter avtal med det kommunala vårdföretaget, och vid kaffet diskuterade personalen vem som skulle få gå vid ett skifte och vem som skulle få följa med.

”Vi kanske blir uppköpta vid nästa upphandling”, klagade en av sjuksköterskorna i fikarummet.

”Ingen vill nog ha oss”, tröstade distriktssköterskan som satt bredvid.

Ett vårdföretag jag vikarierade hos lockade äldre som bodde hemma med att de skulle få utskrivet bättre (dyrare) hjälpmedel än vad de fick hos kommunen om de valde detta företag för sin hemtjänst. Hjälpmedel som de inte behövde. Ett annat vårdföretag vårdade anhöriga till ledningen, anhöriga som sedan deltog i personalmiddagen. Ett konkurrerande företag erbjöd äldre att de inte skulle behöva betala avgift för hemtjänsten om de valde detta företag.

Gabor Tiroler
MPH, leg.sjukg, folkhälsovetare, lärare i rehabilitering, pensionär och vikarie

Lör 12 sep 2020

LSS-lagen och det nya coronaviruset

Jag sammanfattar vår situation med ett enda ord: ångest. Detta är inte helt nytt, vår ångest för oss som har personlig hjälp på grund av ett mycket betydande handikapp. Vår ångest fanns även innan coronaviruset fanns: i flera år har LSS-lagen amputerats regelbundet av regeringen, som anser att den kostar för mycket. Ja, vi kostar för mycket och får ofta höra ordet "fusk", som om vi alla skulle fuska. Vid förfrågningar om ökning av tilldelade timmar eller helt enkelt när du begär en tilldelning finns det en enorm risk att du förvägras det.

Många av oss som bad om fler timmar fick inte några utan de tog i stället bort timmar som vi redan hade. Att överklaga detta beslut kan ta flera år ... och under den tiden, vad gör vi? Familjer eller vänner är involverade. Eller så måste man leva med mycket mindre hjälp. Regeringen har gått så långt som till att vägra att betrakta andning eller kunna få mat som grundläggande behov! Försäkringskassan planerade till och med att ge oss totalt endast 15 timmars hjälp per vecka för utflykter, aktiviteter, shopping, rekreation, medicinska möten mm. Inför reaktionerna på dessa åtgärder har FK lyckligtvis dragit tillbaka sina planer.

För oss är det tecken på inkompetens men framför allt handlar det om att de vill ta bort våra rättigheter till ett normalt och oberoende liv. På så sätt har Sverige, som ändå undertecknat (har glömt) FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och särskilt artikel 19 i denna konvention inte längre tillämpat den.

Artikeln 19 är en radikal text om rättigheter för personer med normbrytande funktionalitet. Den skrevs av länderna i FN tillsammans med personer med normbrytande funktionalitet. 

”Konventionsstaterna erkänner lika rätt för alla personer med funktionsnedsättning att leva i samhället med lika valmöjligheter som andra personer och ska vidta effektiva och ändamålsenliga åtgärder för att underlätta att personer med funktionsnedsättning fullt åtnjuter denna rätt och deras fulla inkludering och deltagande i samhället, bland annat genom att säkerställa att:

  1. a) personer med funktionsnedsättning har möjlighet att välja sin bosättningsort och var och med vem de vill leva på lika villkor som andra och inte är tvungna att bo i särskilda boendeformer,
  2. b) personer med funktionsnedsättning har tillgång till olika former av samhällsservice både i hemmet och inom särskilt boende och till annan service, bland annat sådant personligt stöd som är nödvändigt för att stödja boende och deltagande i samhället och för att förhindra isolering och avskildhet från samhället, samt
  3. c) samhällsservice och anläggningar avsedda för allmänheten är tillgängliga på lika villkor för personer med funktionsnedsättning och svarar mot deras behov.” 

Personligen kom jag till Sverige 1999 och presenterade ett medicinskt intyg för personlig hjälp. Vid den tiden behövde jag inte hjälp över natten. 21 år har gått och uppenbarligen när jag blir äldre har mina funktionshinder utvecklats och jag behöver nu hjälp under natten särskilt när jag behöver gå på toa. FK har fortfarande samma medicinska intyg ... ingen kontroll från FK, inget möte för att fråga om allt är bra och om jag behöver något ... Eftersom jag är mycket orolig inför tanken på att förlora timmar, frågar jag ingenting! Men vem i min ålder, 83 år, kan vänta nio timmar utan att gå på toaletten? Jag, för jag har inget val. Min sömn är störd och det är slöseri med onödig energi som jag måste ta itu med. Naturligtvis kan jag larma nattpatrullen men det gör jag inte längre. Å ena sidan tar de ibland mer än en timme att komma, och nu är jag rädd för att bli smittad av dem eftersom de går till en mängd människor utan munskydd. Jag anser också att det är skandalöst att få in ett så stort antal olika vårdpersonal i hemmet. Det gäller vår integritet. Vi känner dem inte, ibland är det kanske män som kommer utan att vi känner till dem och som har tillgång till våra kroppar. Naturligtvis är de flesta av dem väldigt trevliga ... Det handlar också om deras färdigheter eftersom man ibland undrar om de verkligen har någon utbildning ... så ordet ångest kommer upp hela tiden.

Oron när Corona-viruset kom:

Om en av oss testas positivt finns det en stor risk att vissa assistenter vägrar att arbeta eftersom vi måste stanna hemma då sjukhuset inte kan/vill ta emot oss. Att rekrytera när vi är sjuka är ett omöjligt uppdrag. Om vårt tillstånd förvärras vänder vår ångest till terror: på grund av vårt hälsotillstånd och eventuellt vår ålder förvägras vi att bli inlagda på intensiven. Det är då lättare att "döma" oss till palliativ vård utan att ibland ens låta en läkare undersöka oss! Slutligen är det mycket mindre troligt att vi blir smittade än de som bor på en institution: där, som för hemtjänst, finns en mängd personal som vi uppenbarligen har nära kontakt med ... oftast utan utbildning och utan utrustning ...

Jag lever med ångest varje dag för tillfället: en assistent som har det minsta symptom bör inte arbeta förrän han/hon har testats och säkert vet resultatet. Det hela tar ungefär en vecka under vilket vi måste hitta vikarier. Detta är inte alls enkelt eftersom det knappast finns tid att inskola dem ordentligt. Det blir allt svårare att rekrytera personliga assistenter. För tjugo år sedan var det väldigt lätt. Vi fick massor av ansökningar. Sedan har tiderna förändrats ... lönerna nu är mycket låga och deras ökning följer inte takten med andra yrken. Varför? Detta yrke måste absolut uppgraderas. Utan ett visst examensbevis gör våra assistenter ett anmärkningsvärt jobb som kräver kompetens och ansvar. Detta måste erkännas!

Teoretiskt sett bör kommunerna hjälpa oss vid problem men de vägrar ofta. Det enda erbjudandet som de gav mig var en plats på ett korttidsboende ... medan jag väntade på att hitta personal. Kommunerna och regionerna kommer att ha mer och mer ansvar inom ramen för LSS. Det är mycket oroande. LSS måste fortsätta att vara statligt och inte styras av kommuner, som har mindre medel och vilja.

Jag kan göra en lång lista över svårigheterna som vi genomgår. Men jag vill vittna om dem som har dagcenter-aktiviteter inom ramen för sitt LSS-beslut: det är enkelt, det finns inte längre. Isolering på grund av smittan är fruktansvärt. Detta utgör en uppenbar risk för depression och sorg. Denna risk är för mig nästan lika allvarlig som coronaviruset. Personligen brukade jag åka till ett bubbelbad en gång i veckan i ett dagcenter. Inställt nu! Jag har bara en dusch i min lägenhet och ett varmt bad varje vecka gjorde mig verkligen gott.

Kooperativ och assistansbolag är i svårigheter med mycket höga kostnader av alla slag. De måste ta itu med situationen på egen hand och det kommer tyvärr inte att bli bättre!

Så det är mitt vittnesbörd.

                                                 

                                   Gisèle Caumont

Lör 12 sep 2020

Hur många minuter tar ditt toalettbesök?

Hur många minuter tar ditt toalettbesök? Om du är i behov av stöd genom LSS behöver du redovisa för myndigheterna exakt hur lång tid du behöver hjälp, innan det kan bli aktuellt för dig att bli beviljad personlig assistans. Ett exempel från nätverket Slussa.se visar vilka detaljer som kan krävas, här ur ett 30-sidigt frågeformulär.

 Den här förnedrande processen blir ofta juridik när kommun och försäkringskassa ifrågasätter och den enskilde tvingas strida för sin rätt till assistans. Framför allt vill Försäkringskassan se till att så många som möjligt beviljas hjälp eller stöd mindre än 20 timmar per vecka, vilket gör att de "jagar" minuter vid varje tillfälle. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle. I en pandemi innebär det dessutom att marginalerna för tillkommande smittskyddsåtgärder saknas. I praktiken beskär systemet som det är utformat människors möjligheter att leva ett värdigt liv, genom de hårda villkoren för att bli beviljad assistans. 

Ur frågeformuläret:

6. Behöver den sökande hjälp/stöd med att gå på toaletten? 
Hela toalettbesöket räknas som en aktivitet. De moment som ingår i aktiviteten är bl a att förflytta sig på och av toalettstolen, hantering av kläder före och efter toalettbesök, torka och tvätta sig. Tänk på kateter, blöja, lavemang etc. Behövs dubbel assistans? 

6a. Hur många tillfällen under ett dygn uppskattar den sökande behov av hjälp/stöd? 

6b. Hur lång tid uppskattar den sökande att det tar vid varje tillfälle? 

6c. Handläggarens bedömning: Är sökandens behov av stöd väl klarlagt? 

6d. Handläggarens bedömning: Är behovets omfattning i tid väl klarlagt? 

6e. Finns det omständigheter som påverkar bedömningen av den sökandes behov, i form av intyg (t ex medicinskt underlag)? 

6f. Finns det omständigheter som påverkar bedömningen av den sökandes behov, i form av information från förskola/skola/fritids/korttidsvistelse, daglig verksamhet eller annat? 

6g. Finns det omständigheter som påverkar bedömningen av den sökandes behov, genom att behovet tillgodoses på annat sätt enligt 7 § LSS? 

6h. Bedömer du att aktiviteten/aktiviteterna ingår i grundläggande behov enligt 9a § LSS? 

6i. Bedömer du att aktiviteten/aktiviteterna ingår i andra personliga behov enligt 9a § LSS? 

6j. Behöver den sökande detta stöd för att tillförsäkras goda levnadsvillkor enligt 7 § LSS? 

6k. Handläggarens förslag till tidsåtgång. Grundläggande behov: _ tim/vecka. 

6l. Handläggarens förslag till tidsåtgång. Andra personliga behov: _ tim/vecka.