Här kan du hitta längre artiklar till de ingångar som ligger på medborgarkommission.se/temagrupper. Du kan söka i filtret på titeln till eller några ord i den artikel du letar efter.
(1 träff)
Sön 27 sep 2020

Svårare situation för ensamkommande

karin_fridell.jpg
Asylsökande under 18 år får bo antingen på ett HVB-hem eller i ett familjehem. Efter 18 förväntas den som fortfarande är asylsökande att flytta till Migrationsverkets boenden, som ligger spridda i landet. De flesta har inte gjort det, eftersom de förlorar sitt nätverk och inte kan gå i skolan. Så då har de istället försökt att få bostad via kontakter eller bo hos kompisar eftersom de inte har råd att hyra bostad. Det berättar Karin Fridell från Föreningen Stöttepelaren i Uppsala.

Karin Fridell är ordförande för Föreningen Stöttepelaren – för ensamkommande barn och ungdomar. Föreningen har 20 medlemsgrupper, med störst verksamhet i Stockholm, Malmö, Uppsala och Västerås. Föreningen samlar in pengar till ungdomar som kommit till Sverige som ensamkommande barn. Under 2019 hjälpte föreningen 400 ensamkommande vid något tillfälle. Föreningen omsätter mer än 1 miljon kronor årligen som används för hjälp till ensamkommande, men i samband med alla dessa transaktioner har föreningens volontärer också en personlig kontakt med ungdomarna. Det ger föreningen en bred och unik kunskap om de ensamkommandes förhållanden.
Karin beskriver i intervjun vilka faktorer som påverkar ensamkommandes möjlighet att skydda sig för smitta och få vård under coronakrisen.

Boendesituationen

Boendesituationen utgör en stor press för de ensamkommande under coronakrisen.
Asylsökande under 18 år får bo antingen på ett HVB-hem eller i ett familjehem. Efter 18 förväntas den som fortfarande är asylsökande att flytta till Migrationsverkets boenden, som ligger spridda i landet. De flesta har inte gjort det, eftersom de förlorar sitt nätverk och inte kan gå i skolan. Så då har de istället försökt att få bostad via kontakter eller bo hos kompisar eftersom de inte har råd att hyra bostad.
Det är nästan ingen av de ensamkommande som kom till Sverige 2015 som fortfarande är asylsökande. Men de kan hamna i samma situation igen om de blivit beviljade ny prövning.

Karin beskriver problemet med de asylsökandes boende:
”De som har bjudit in dem och låter dem bo hos sig gratis är i hög grad riskzonsmänniskor, alltså pensionärer. Det betyder att om de ska bo kvar där, måste de antingen inskränka sina liv något fruktansvärt eller också kan de inte bo kvar. Oftast kan de inte bo kvar.”
Papperslösa har inga pengar och inget boende utan är helt beroende av civilsamhällets insatser. Det är en stor grupp – en uppskattning är att det handlar om 7 000 – 8 000 personer bara från gruppen ensamkommande. Många har flytt vidare till andra länder så osäkerheten är stor.
De som fått uppehållstillstånd enligt gymnasielagen har rätt till studiemedel och kan hyra en bostad. De förväntas skaffa bostäder på samma sätt som svenska ungdomar men till skillnad från många av dessa har de inga föräldrar som kan stödja dem. De har haft svårt att hitta bostäder så ofta har de bott kvar hos de äldre stödpersonerna och betalat för sig. Men nu kan många inte bo kvar av coronaskäl.

Pressen i boendesituationen påverkar deras studier. Karin berättar:
”En ung man jag känner har fått en soffa att bo på, men då pendlar han lång väg varje dag och dessutom är det ett gäng killar som inte pluggar. Han får sova i deras vardagsrum och de lever ett helt annat sorts liv. Så det funkar ju nästan inte att kunna plugga där.
De som har fått uppehållstillstånd enligt gymnasielagen måste klara gymnasiet, inom den stipulerade tiden. Och dessutom ska de vara anställningsbara och kunna få ett fast jobb inom sex månader. Det var helt orealistiskt redan tidigare, och ännu mer nu under pandemin.”
Det handlar om en stor grupp ungdomar. I första omgången fick knappt 8 000 ensamkommande sin ansökan om uppehållstillstånd enligt gymnasielagen beviljade. Sedan ska tillståndet förnyas efter 13 månader, och därefter när de har gått ut gymnasiet. Efter 13 månader krävs det att man kommit in på en godkänd gymnasieutbildning. Vid de prövningarna har en del sållats bort eftersom de kommit in på utbildningar som visat sig inte vara godkända. Det är ännu inte så många som gått ut gymnasiet, så vi vet ännu inte hur många som klarar att skaffa arbete inom sex månader. Karin kommenterar:

”Men både från ungdomarna själva och från volontärer som jobbar med detta hör jag att det är jättesvårt. En av mina unga vänner, med en kvalificerad yrkesutbildning från gymnasiet, har sökt nästan 500 jobb sedan i juni, utan resultat.”

Ekonomin
De asylsökande har låga dagersättningar, vilket i praktiken gör det omöjligt att lösa boendesituationen. Karin beskriver villkoren:
”De får 71 kr om dagen om de har eget hushåll, 61 kr om de har delat hushåll. Men så fort de har tillgång till ett kök räknas det som delat hushåll. Dessutom har olika kontor olika bedömningar. ’Mina’ två killar hade identiska situationer, det var bara det att de bodde hos olika familjer, den ena i Stockholm och den andra i Uppsala, och den ena fick 61 och den andra 71.”
Resultatet av boendesituationen och ekonomin är att ensamkommande har svårt att skydda sig för smittan. Som Karin säger:
”Har de inget hem, kan de inte stanna hemma om de blir sjuka. Har de ingenstans att bo, kan de inte hålla hygienen ordentligt.” 

Gymnasieskolans stängning
Effekterna av gymnasieskolans stängning blev extra kännbara för gruppen ensamkommande, dels för att de kanske inte har något hem, dels för de ofta har behövt extra stöd i skolan. De har dessutom inte alltid haft egna datorer och alla skolor har inte låtit elever ta hem datorer. Dessutom har en del gått på yrkesförberedande linjer, svetsning och undersköterska, som inte går att fullgöra på distans. Det har blivit en extra press att både klara skolan och att kunna få ett jobb.
Även många som är papperslösa går fortfarande i skolan, och för många har skolan varit den enda fasta punkten i tillvaron. För många var skollunchen dagens enda mål riktig mat. En del skolor fixade så småningom att eleverna kunde hämta lunchlådor, men långt ifrån alla.

Reglerna stänger utvägar
Gymnasielagen gör det också ofta omöjligt att hitta egna lösningar på situationen, till exempel att flytta till en annan ort för att få en bostad. Karin förklarar:
”Om man fortfarande går på någon sorts förberedande program så kan man få byta skola, men om man har påbörjat ett yrkespaket eller nationellt program så är grundregeln att man inte får byta utbildning. Reglerna är väldigt krångliga och ofta vet varken skolan eller Migrationsverkets personal riktigt vad som gäller – och ännu svårare då för den enskilda ungdomen att göra rätt.”

Risker för dem som är på förvaren
Stöttepelaren har fått rapporter om villkoren på förvaren, där de som fått utvisningsbesked och bedöms kunna avvika förvaras:
”De bor trångt, de får inte komma ut och röra på sig. Det är en eländig situation med risk för smittspridning. Det har kommit larm om coronasmitta på förvar. Framförallt har det funnits oerhört mycket oro från ungdomar på förvar över att andra blivit sjuka. Det kanske inte har varit corona men det har gjort situationen psykiskt mycket värre. Det har blivit en nästan panikartad situation när de bor trångt och ska sitta trångt och äta.”
”I mars var det vad Aftonbladet kallar upplopp på förvaret i Märsta efter att en av de intagna testats positivt för corona och de andra var rädda för att bli smittade."  https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Vb3Ael/coronaupplopp-pa-migrationsverket?fbclid=IwAR0v8dDxKPdrqnKt3W5xXD0zKvf7ZB3tpgvAL5RF5vHPyc0_wm6FsJAlHOk
”Det har också införts hårda begränsningar av besök till förvaren, vilket gör de intagnas situation ännu värre. Afghanistan tar under coronakrisen inte emot tvångsutvisade, de intagna får vänta i ovisshet i månad efter månad och pressas att skriva under att de ska låta sig utvisas frivilligt. Jag pratade igår med en kille som suttit i förvaret i sju månader, och det är tyvärr långt ifrån unikt. Till saken hör att ett dygn på förvar kostar ungefär 4 700 kronor – sju månader kostar alltså bortemot en miljon.”
”En del släpps ut från förvaren när myndigheterna bedömer att de inte går att utvisa. De kommer ut utan någonting. Utan att veta om de är smittade eller inte, utan ett öre på fickan, utan ägodelar. Och med krav på att de regelbundet ska anmäla sig hos polisen i en viss stad för att visa att de är samarbetsvilliga – detta utan att få pengar till biljetter. Vi har stött på ett antal ungdomar som hamnat i den situationen. De hamnar verkligen i skuggsamhället om det inte finns volontärer som kan hjälpa dem. Och då är återigen problemet att volontärerna, inte bara de som de bor hos, utan också volontärerna i största allmänhet är ju i hög grad pensionärer. Som man då inte ska ha den här nära kontakten med.”

Tillgången till vård
Karin tror inte att bristen på information är det största hindret för att få vård vid eventuella covid-symtom för de ensamkommande. De har varit här ganska länge och talar oftast bra svenska så de är sannolikt mer välinformerade än många andra flyktinggrupper. Även papperslösa har ofta något svenskt nätverk – gamla lärare, de familjer de tidigare bott hos – som kan informera dem.
Problemet kan snarare vara att vården inte tar emot dem. Karin berättar om ett fall som inte har med covid-19 att göra:
”För ett par år sedan var det en kille som var papperslös, som hade fått alla sina avslag. Han hade fruktansvärda smärtor och gick ned mycket i vikt men blev hemskickad med Alvedon från vårdcentralen. Det var först när en svensk läkare i vår grupp rev i ordentligt och sade att han har rätt att bli behandlad här som han blev omhändertagen. Det visade sig att han hade njursten och han blev opererad.”
Det andra problemet är att de papperslösa inte vågar söka vård, eftersom de är rädda för att vårdcentralen ska kontakta polisen. Karin säger:
”Det handlar inte bara om rätten till vård eller inte utan det handlar om rädslan för om vårdcentralen skickar dem till polisen eller inte. De är rädda för allt och gömmer sig verkligen. Även om vårdcentralen förmodligen inte gör det, finns den rädslan för allt som har med myndighetssamhället att göra.
"Rapporter talar om ökad psykisk ohälsa i coronakrisens spår. Ökad social otrygghet och ökad ensamhet nämns ofta som möjliga anledningar. Karin har inte i sina kontakter med ensamkommande och andra volontärer märkt något ökat psykiskt vårdbehov:
”Men det beror nog på att det psykiska vårdbehovet redan är så stort att jag har svårt att tänka mig att det kan bli värre. Deras vårdbehov har mer att göra med hela situationen.”
En ytterligare stressfaktor är att de är oroliga för att anhöriga i hemländerna ska bli sjuka, eller förlora sin försörjning när samhället stänger ned. Det lägger ytterligare tyngd på de ungdomarna i Sverige, som vill men inte kan skicka pengar för att hjälpa sina familjer. Eller som skuldsätter sig på dåliga villkor för att ändå kunna hjälpa.

Ökad rättsosäkerhet i coronakrisen
Advokatsamfundet har påtalat att själva rättsprocessen för asylsökande blir mer osäker nu när intervjuer och förhandlingar sker via telefon eller videolänk. Samfundet menar att den här processen skiljer sig från andra rättsprocesser, eftersom personerna har speciella språkproblem och domstolens överväganden i så hög grad beror på personens trovärdighet.

Karin har inte stött på sådana fall, just av det skälet att de allra flesta ensamkommande inte längre är i rättsprocess. När ansökan enligt gymnasielagen behandlas sker det oftast bara genom att domstolen går igenom de papper den fått in. Problemet gäller dock andra asylsökande. Men hon säger:
”Långt innan coronan var det en del som fick sina intervjuer och förhandlingar via videolänk av ekonomiska skäl, för att minska reskostnader. Det minskar rättssäkerheten och samtidigt är rättssäkerheten så erbarmligt dålig i alla fall…”
”Jag har också sett att oredan på Migrationsverket är ännu större än vanligt, med inställda möten och uteblivna besked. Något som ökar stressen och minskar rättssäkerheten.”

Ökad rasism
I början av coronakrisen var det flera av de ensamkommande, framförallt från Afghanistan, som uppfattade att folk tog avstånd från dem till exempel i kollektivtrafiken. De tolkade det som att det berodde på deras ”kinesiska” utseende och att människor var rädda för att de skulle vara smittbärare. Sannolikt har de reaktionerna minskat, idag när epidemin inte är lika förknippad med Kina som tidigare.

Vad finns det för lösningar?
”Ge den här gruppen som sökt asyl och hamnat i kläm i den här lagändringscirkusen permanenta uppehållstillstånd. Ge dem rätt att söka bostad, söka jobb, söka studiemedel, socialhjälp på samma villkor som alla andra. Så har de en chans att komma igen. Och att därmed hålla sig friska.

Karin Fridell är också verksam i nätverket ”Stoppa utvisningarna till Afghanistan!” som har funnits i snart fyra år och som förutom sitt kampanjarbete arbetar med att stötta och skapa kontakter mellan enskilda ungdomar och ”hjälpare”. Tillsammans med andra nätverk och organisationer driver man nu  kravet att man ”nollställa” läget så att de som redan är här får permanenta uppehållstillstånd. Samtidigt agerar också gruppen för att påverka den nya migrationslagstiftningen. De har skrivit debattartiklar och ett antal personer drog inför 1 maj igång en digital demonstration ”För en mänsklig flyktingpolitik”. Demonstrationen som då stöddes av 70 organisationer pågår fortfarande på Facebook och nya organisationer ansluter sig hela tiden (vet ej precis hur många det är nu, men kan nog vara bortemot hundra).

Läs mer om Stöttepelarens verksamhet på webbsidan https://stottepelaren.se/

Stöttepelaren beskrev effekterna av coronakrisen i en enkät som genomfördes i somras av FARR, Flyktinggruppernas riksråd. Här är länken till sammanställningen av enkäten https://stottepelaren.se/2020/07/15/stottepelaren-paverkas-av-corona/